i går när jag åkte hem från jobbet lyste solen från en klarblå himmel. eftersom tjejmilen gäller i höst och även blodomloppet i juni så kände jag att nu tusan är det dags att börja kuta. drog med mig killen ut på vad jag trodde skulle bli en liten lunk men han sprang bara längre och längre hemifrån och jag kunde ju inte vika ner mig så jag bara  följde med och sa till mig själv inombords att "fortsätt bara spring, stanna för faan inte!". någon sorts stolthet har man ju. rundan slutade på cirkus sju kilometer och idag har jag sådan träningsvärk att upp och ner i kontorstolen gör att själva springrundan bleknar i jämförelse.